
Richard Brautigan föddes 1933 och levde ett kringflackande liv med en mor som inte alltid orkade ta hand om honom och alkoholiserade styvfäder som kom och gick i den fattiga familjen. Han drömde tidigt om att bli författare och beundrade beat-poeterna och deras frihetslängtan.
Brautigan slog igenom 1967 med romanen
Öringfiske i Amerika och blev en kultförfattare för hippierörelsen. Flera romaner senare började Brautigans karriär gå utför. Dåligt självförtroende, dålig kritik och alkoholissbruk ledde till att författaren sköt sig själv 1984.
Gräsmattans hämnd har kommit för första gången i svensk översättning av Jonas Ellerström. Det är en novellsamling, men samtidigt en självbiografi med fragmentariska minnesbilder, intryck och fantastier. Jag är alldeles förtjust i Brautigans bildspråk och de fina beskrivningarna av det alldeles vardagliga. Novellerna är korta, men måste läsas sakta, eftersom de innehåller så mycket. Det är vemodigt, men ändå ljust och vackert och med en hel del humor.
Bokens kortaste novell heter Scarlattibråket:
"Det är mycket svårt att leva i en etta i San José med en man som försöker lära sig spela fiol." Det var vad hon sa till polisen när hon räckte dem den tömda revolvern.
(Ur
Gräsmattans hämnd s. 49)

På biblioteket finns även Brautigans roman
Hawklinemonstret som handlar om prisjägarna Greer och Cameron som blir kontaktade av indianflickan Magic Child. Hon vill be dem om en tjänst - de ska följa med henne hem till Miss Hawkline och döda monstret som bor i isgrottorna under hennes hus. Greer och Cameron tar sig an uppdraget och följer med Magic Child.
Det här är en väldigt bisarr historia med mycket humor. Ingenting är vad det verkar och snart har Greer och Cameron hamnat i ett underligt äventyr. Det visar sig vara svårare än de trott att döda monstret.
Brautigan leker här med två olika genrer: en hårdkokt västern och den gotiska skräckromanen. Gillar du författaren Sture Dahlström är det här kanske en bok för dig. Jag tyckte att det var småroligt ibland, men jag föredrar när Brautigan inte driver med genrer, utan skriver så där bra som han faktiskt kan.